Ny dag, sista dagen i Vietnam och dags att ta beslut om SSON 003s framtid. Efter att ha shoppat på nattmarknaden går jag till hotellet och ringer alla jag känner för lite stöd och förslag till lösning på detta lilla missöde. Ett tag tänker jag att det är klart att det vore tråkigt att börja med att skit men att det kanske är jag som är onödigt petig. En cykelkunnig vän från förr fäller den avgörande kommentaren och hjälper mig att skingra dimman i min tjocka skalle. -Du kan väl inte BÖRJA, ditt byggande av SSON med att leverera en cykel du tycker är skit! Det kommer du aldrig kunna leva med senare. True! Jag bestämmer mig för att be Momo och fabriken om en ny ram och ny produktion så fort det bara går, dock senast 1/5 eftesom det också tar en månad att frakta hem cyklarna på de sju haven.
Momo är sen till mötet i New world hotels lobby men det gör inget. Jag skriver brev och dricker kaffe medan jag väntar. Tydligen har några av Saigons miljoner vespor krockat med varandra och blockat några kvarter av staden. Händer varje dag. Tillslut sitter vi i alla fall där, Momo och jag, och hon verkar rätt uppgiven över det som inträffat. Fabriken är sur för jag inte beordrade dom att stoppa produktionen, något jag aldrig förstod var ett alternativ i första hand, och de tänker visst fakturera Momo för det och lite andra kostnader som de tycker jag är ansvarig för. Jag berättar för Momo att jag betecknar cykeln som osäljbar och att jag vill ha ny produktion asap. Hon suckar och börjar ringa runt. En halvtimme senare kommer hon fram till att hon inte kommer att kunna fatta ett sådant beslut i dag och undrar om jag vill se lite av stan innan jag åker? Ja Momo, jag vill jättegärna gå på museeum nu. Allt det jag jobbat för under hela vintern verkar ju gå åt pipan så, nä Momo, det vill jag inte!
Vi åker till flyget i stället. I bilen berättar Momo att hon kallas så för hennes kinder såg ut som äpplen när hon var mindre och var lite av en tjockis. Jag köper bananer och vatten. På flygplatsen går jag till deras "spa" och får en riktig footrub för första gången i mitt liv. Det är svårt att vara riktigt glad just nu men footrubben gör susen för stunden och när jag landar i Kulan (som Kuala Lumpur kallas av de som reser mycket på biz dit) är det nästan dags att kojsa igen.
Jag är hemma i Stockholm igen nästa dag på eftermiddagen och hela Kambodjatrippen känns som en dålig dröm. Det tar fyra, fem dagar till innan jag får veta att fabriken tar sitt ansvar och lovar att ha mina cyklar ute på havet innan 1/5. 10/5 har jag fortfarande inga papper på att min fraktagent tagit emot några cyklar på sin båt men den tolfte är de i alla fall i plurret. Riktigt glad för det kan jag dock inte vara för vad vet jag om kvalitén på den nya ramen? Allt jag sett är några blurriga bilder som Momo skickat en vecka tidigare. Min gamle vän Jim säger att han hört om folk som bara fått "a bunch of rocks" i sin kontainer och jag inser med största tydlighet varför jag aldrig hakar på grabbarna när de vill spela poker. Det spelande som jag pysslar med här och nu gör all övrig gamling onödig.
Den trettonde Juni kommer cykelkontainern till Hammarby och jag lossar den med hjälp av lite svettiga vänner. Till min stora förvåning ser cyklarna riktigt bra ut! Jag är uppriktigt förvånad och riktigt lättat. Det känns bara som ren tur i förhållande till senaste halvårets vändningar hit och dit. Just nu när jag skriver detta har 130 cyklar sålts, mest i Stockholm och allra mest på söder givetvis. Vi får väl se när de tar slut och om det dyker upp nya problem på vägen, men just nu (idag) känns allt fint. Håller på att ta fram en ny modell till nästa år men vet inte om den hinner bli klar i tid. Momo jobbar på med ett sample och jag har också något på gång från en polsk snubbe som heter Szymon. Vi får väl se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar