Så, dagen D kommer och jag får skjuts till Momos kontor där vi dricker ljummen Coca Cola, som är den givna sällskapsdrycken vid alla tillfällen där viktiga saker ska avhandlas. Sen åker vi till Kambodjafabrikens huvudkontor bredvid Momos fabrik, tittar på en lackeringslina och dricker ännu mer Cola. Snart är klockan två och jag undrar lite försiktigt om det börjar vara dags för oss att pipa iväg kanske? Momo ger lite diffusa besked men efter en timme till är vi på väg, fast Momo kan inte följa med. Något råviktigt ska hända på fabriken så hon kan inte följa med. James blir mitt resesällskap tillsammans med chefen från huvudkontoret. Ingen av dom snackar engelska så det blir mest lite tafatta leenden och några skumma treordsmeningar innan vi båda inser att det är bättre att ta sig en lur.
Vi gränsen visar sig chefssnubben vara en riktigt god förhandlare, vilken gör att vi snabbt kommer igenom till den Kambodjanska sidan. Det kostade visst inte så mycket förstod jag. Om Vietnam, och då speciellt området runt Ho Chi Minh (Saigon), är fattigt så är Kambodja ungefär 10 gånger fattigare. Kanske det fattigaste landet i världen!? Jag börjar känna mig riktigt illa till mods nu men hoppas att fabriken ska vara fräsch och att de som jobbar vid linan ska vara äldre än min egen son (som inte lämnat dagis än). Så fort vi kommer fram möts jag av en hop nya chefer som tar i hand och bjuder in mig till en barackliknanade glasbunker där vi under tystnad dricker Coca Cola tillsammans. Nu dyker i alla fall Bob upp som jag kan göra mig förstådd med och vi börjar rundvandringen i fabriken. Fabriken är rätt ny, bara ett år har den varit i drift, så allt ser rent och fint ut. I alla fall med Kambojanska mått. Vi kommer ganska fort fram till linan som just nu håller på att sätta ihop min egen kära cykel och det är en riktigt skön känsla att se hundra vita hojjar på rad som monteras för fullt. Snittåldern på de som jobbar där skulle jag gissa är runt 15 år och jag mår nu inte fullt lika illa som tidigare i bilen.
Nu börjar jag min granskning av cyklarna och upptäcker ganska fort att ramarna är riktigt risigt svetsade. Så dåligt att en kylig känsla sprider sig i kroppen. Jag behöver inte kolla så länge innan jag inser att ca 50% av alla cyklarna skulle betecknas som osäljbara om jag tog hem dom till Sverige i detta skick. Bob tittar på ramarna tillsammans med mig och konstaterar också att nivån inte riktigt håller måttet. Alternativ utgång från den här punkten: Avblåsa produktionen, åka hem och ta ny a tag? Försöka få rabatt? Be om nya cyklar och ta en ytterligare försening, kanske så sent att ingen vill köpa dom i år? I stunden kommer jag faktiskt inte ihåg vad jag tänkte, bara att det här inte var bra på något vis. Bob sammankallar sina chefer till överläggning och kommer tillbaka till mig och ebjuder mig 5% rabatt på de osäljbara cyklarna. Jag vill ju givetvis tro att karl skämtar men det är inte mycket som tyder på det i denna stund. Jag ber James, som mest ser ut som ett frågetecken, att ringa upp Momo som jag uppdaterar om läget. Hon också verifierar att det är 5% som gäller. Jaha, vad fan ska jag göra nu då? Efteratt ha försökt bena upp krissituationen ett tag förklararat jag för Bob att jag inte kan ta emot detta erbjudande och frågar honom vilka alternativ vi har? Han återkommer med svaret att det inte finns några egentliga alternativ men höjer nu sin rabatt till hårresande 7%! Jag tackar för mig och ber James förklara att vi nu åker tillbaka till Vietnam.
Det finns egentligen inget mer att se för mig eller göra och jag är riktigt förbannad och en gnutta förtvivlad över läget. Vi bestämmer att jag ska möta Momo nästa dag på hotellet och bestämma vad som ska göras. Borde jag kanske blåsa av hela produktionen nu och kan jag faktiskt göra det i så fall? Eller kan jag sälja dessa cyklar ändå och till vilket pris? Rätt så less så sätter jag mig i bilen med James och så tuffar vi tillbaka till "civilisationen". Inga egentliga försök till konversation pågår under den resan heller. James sover lite och jag sitter mest och glor. När vi kommer fram ringer James till Momo som jag också får prata med. Momo berättar att James nu vill bjuda mig på middag tillsammans med en annan Kines som åkt med oss från Kambodja. Han vill att vi ska gå på Shanghais finaste japanska restaurang och jag verkar inte kunna tack nej heller. Så efter en eftermiddag i tradinghelvetet mumsar jag nu sashimi under tystnad i en lyxig men asketisk japansk, vassbeklätt rum. Jag får god lust att försöka supa ner karln som tack för maten men orkar inte peppa igång så jag dricker i stället så många Heine jag hinner på nittio minuter. Sen bockar jag och drar ut på Saigons nattmarknad där jag bränner femhundra spänn på en rätt så risig LV kabintrunk, en mindre risig Chanelväska och en bunt turistteeshirts till dom där hemma. Same same, but diffrent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar