När jag hade byggt 001 och försökte sälja den till lite olika människor tyckte de flesta att cykeln var för dyr. Jag själv tycker nog också att det är så men om cykeln byggs i Sverige med hjälp av Svenska hantverkare blir det så hur man än vrider på det. Att producera i fjärran hade jag egentligen ingen lust med av olika anledningar men bestämde mig för att pröva i vilket fall. Jag ville pröva för att med egna ögon få se och uppleva processen att jobba med länder i tredje världen. Skulle det funka kulturellt? Skulle jag känna mig trygg med kvalité och sånt? Skulle jag känna mig illa till mods att köpa av ett företag i ett land där jag vet att arbetarnas löner är försumbara i förhållande till den totala produktionen?
Processen startade i alla fall i Januari 2005 då jag började leta efter en agent som kunde valla mig igenom processen. Jag hittade Momo som drev och driver en familjeägd fälgfabrik i Ho Chi Minh, Vietnam tillsammas med sin man James. Hon tog mina skisser på ramen och fick snabbt fram tekniska ritningar som vi ändrade på några gånger innan de kunde bygga en prototyp. Delarna tog också en hel del tid att hitta då mina krav var lite ovanliga för en sådan cykel. Svårigheterna var främst att hitta ett rejält vevparti som rymdes i budgeten och att hitta en pad till styret. Små saker som tog lång tid att fixa. Enklare var det att hitta en sadel som det gick att brodera på. Hela samplecykeln blev klar lagom till hösten -05 så jag hann visa den för några butiker som gillade den tillräckligt för att jag skulle våga lägga en order på 300st cyklar i november 2005.
Jag pratade inte med Momo igen förrän i Januari 2006. Allt verkade gå som det skulle och jag planerade med Momo att jag skulle dyka upp i Vietnam i mitten av Februari för att besöka fabriken och bevittna byggandet av cykeln. Innan jag bokar biljetten mailar jag Momo och får som svar att det inte finns några däck till cykeln. Kenda har tydligen inte ens gjort däcken än och det ska ta minst sex veckor innan de är på plats i Kambodja där cykelmonteringsfabriken ligger. Ilska är vad jag känner mest, men efter en veckas korrenspondens inser jag att mina val är begränsade. Det är bara att vänta.
I mitten av Mars bokar jag biljetten och flyger till Ho Chi Minh för en fem dagars hit-n-run resa till den Kambodjanska landsbygden. Framme i Vietnam missar visserligen Momo först att hämta upp mig på flygplatsen, men sedan får jag en välkomsttour där Momo visar mig runt på sin egen fabrik och bjuder sen på exklusiv lunch. Jag är givetvis svintrött efter en 15h flygresa och det ända jag försöker komma ihåg är vad jag kan äta eller inte av alla grytor och friterade skaldjur. James, Momos man, kan ingen engelska och rätt så reserverad på det hela taget. Vi försöker säga korta saker till varann men slutar rätt fort då vi inte kommer fram till något vettigt. På det hel taget är allt en väntan för mig på att åka de tre timmarna i bil över gränsen till Kambodja för att äntligen få sen när min cykel byggs. Hela tiden finns ett tvivel på att jag överhuvud taget ska få se något och att hela resan är ett misstag.
Höjdpunkt ett är i alla fall hotellet som Momo bokat in mig på. Det heter New World Hotel och har fem gedigna stjärnor. Frukosten ger jag banne mig sex stjärnor. På hotellet skypar jag lite med alla hemma och försöker sen sova så att jag ska vara klar i skallen dagen därpå när jag blivit lovad turen till Kambodja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar