003 vol. 3

I Juni kommer en tredje generation av 003. Den kommer vara vit (hoppla) eller svart. 100ex av varje byggs. Samtidigt kommer en dammodell, också vit, att göra entré. Inget revolutionerande men fin. Cyklarna kostar som vanligt 2600 SEK.

Sson @ Sportif

The guys at Boutique Sportif have aged well. Nine years old and still the most vital player on the scene. We got together and threw a celebrationparty at their Kocksgatan shop in Stockholm and invited the most incredible artists to do their thing on the 003. Thank you The Jens, Fox, Burfitt, CKR, Fienden, Stickkontakt, IOH, Strüwer and Ziggy for the show. If it's not too late already you might still be able to buy the bikes at ebay. The plan is to give you the full story later, come back in a couple of weeks (or months). All pictures shot by the amazing Patrik Engquist at the HFV_43 studio. Also, visit www.sportif.se for all the news you really need.

The Grandpa party 20/6

Yes, and we are switching to english too. This is just a small push for our new model 016 that will be released at The grandpa 20/6. The swedish fasionmagazine are doing their own version of 003 that night as well. All the info you need is printed on the invitation. Or you could give them an oldschool phonecall at +46 (0)8 -643 60 81. See you there!

Annons i People 17 April

Vi annonserar bara bland vänner. Känns inte bekvämt annars. Men alla får köpa...

New and improved

Bättre cykel för pengarna. Bättre: ram, skruvar, stöd, sadelklämma, framgaffel. 90 spänn dyrare om det är ok. Nu 2590SEK.
Svart styre och sadelstolpe. Sen kommer det en version med tre växlar och en med coasternav bak. De kommer i slutet av Maj.
Annars så är allt annat hemligt. Eller ring så berättar vi...

Cykelbygge i Kambodja del.3

Ny dag, sista dagen i Vietnam och dags att ta beslut om SSON 003s framtid. Efter att ha shoppat på nattmarknaden går jag till hotellet och ringer alla jag känner för lite stöd och förslag till lösning på detta lilla missöde. Ett tag tänker jag att det är klart att det vore tråkigt att börja med att skit men att det kanske är jag som är onödigt petig. En cykelkunnig vän från förr fäller den avgörande kommentaren och hjälper mig att skingra dimman i min tjocka skalle. -Du kan väl inte BÖRJA, ditt byggande av SSON med att leverera en cykel du tycker är skit! Det kommer du aldrig kunna leva med senare. True! Jag bestämmer mig för att be Momo och fabriken om en ny ram och ny produktion så fort det bara går, dock senast 1/5 eftesom det också tar en månad att frakta hem cyklarna på de sju haven.

Momo är sen till mötet i New world hotels lobby men det gör inget. Jag skriver brev och dricker kaffe medan jag väntar. Tydligen har några av Saigons miljoner vespor krockat med varandra och blockat några kvarter av staden. Händer varje dag. Tillslut sitter vi i alla fall där, Momo och jag, och hon verkar rätt uppgiven över det som inträffat. Fabriken är sur för jag inte beordrade dom att stoppa produktionen, något jag aldrig förstod var ett alternativ i första hand, och de tänker visst fakturera Momo för det och lite andra kostnader som de tycker jag är ansvarig för. Jag berättar för Momo att jag betecknar cykeln som osäljbar och att jag vill ha ny produktion asap. Hon suckar och börjar ringa runt. En halvtimme senare kommer hon fram till att hon inte kommer att kunna fatta ett sådant beslut i dag och undrar om jag vill se lite av stan innan jag åker? Ja Momo, jag vill jättegärna gå på museeum nu. Allt det jag jobbat för under hela vintern verkar ju gå åt pipan så, nä Momo, det vill jag inte!

Vi åker till flyget i stället. I bilen berättar Momo att hon kallas så för hennes kinder såg ut som äpplen när hon var mindre och var lite av en tjockis. Jag köper bananer och vatten. På flygplatsen går jag till deras "spa" och får en riktig footrub för första gången i mitt liv. Det är svårt att vara riktigt glad just nu men footrubben gör susen för stunden och när jag landar i Kulan (som Kuala Lumpur kallas av de som reser mycket på biz dit) är det nästan dags att kojsa igen.

Jag är hemma i Stockholm igen nästa dag på eftermiddagen och hela Kambodjatrippen känns som en dålig dröm. Det tar fyra, fem dagar till innan jag får veta att fabriken tar sitt ansvar och lovar att ha mina cyklar ute på havet innan 1/5. 10/5 har jag fortfarande inga papper på att min fraktagent tagit emot några cyklar på sin båt men den tolfte är de i alla fall i plurret. Riktigt glad för det kan jag dock inte vara för vad vet jag om kvalitén på den nya ramen? Allt jag sett är några blurriga bilder som Momo skickat en vecka tidigare. Min gamle vän Jim säger att han hört om folk som bara fått "a bunch of rocks" i sin kontainer och jag inser med största tydlighet varför jag aldrig hakar på grabbarna när de vill spela poker. Det spelande som jag pysslar med här och nu gör all övrig gamling onödig.

Den trettonde Juni kommer cykelkontainern till Hammarby och jag lossar den med hjälp av lite svettiga vänner. Till min stora förvåning ser cyklarna riktigt bra ut! Jag är uppriktigt förvånad och riktigt lättat. Det känns bara som ren tur i förhållande till senaste halvårets vändningar hit och dit. Just nu när jag skriver detta har 130 cyklar sålts, mest i Stockholm och allra mest på söder givetvis. Vi får väl se när de tar slut och om det dyker upp nya problem på vägen, men just nu (idag) känns allt fint. Håller på att ta fram en ny modell till nästa år men vet inte om den hinner bli klar i tid. Momo jobbar på med ett sample och jag har också något på gång från en polsk snubbe som heter Szymon. Vi får väl se...

Cykelbygge i Kambodja del.2

Så, dagen D kommer och jag får skjuts till Momos kontor där vi dricker ljummen Coca Cola, som är den givna sällskapsdrycken vid alla tillfällen där viktiga saker ska avhandlas. Sen åker vi till Kambodjafabrikens huvudkontor bredvid Momos fabrik, tittar på en lackeringslina och dricker ännu mer Cola. Snart är klockan två och jag undrar lite försiktigt om det börjar vara dags för oss att pipa iväg kanske? Momo ger lite diffusa besked men efter en timme till är vi på väg, fast Momo kan inte följa med. Något råviktigt ska hända på fabriken så hon kan inte följa med. James blir mitt resesällskap tillsammans med chefen från huvudkontoret. Ingen av dom snackar engelska så det blir mest lite tafatta leenden och några skumma treordsmeningar innan vi båda inser att det är bättre att ta sig en lur.

Vi gränsen visar sig chefssnubben vara en riktigt god förhandlare, vilken gör att vi snabbt kommer igenom till den Kambodjanska sidan. Det kostade visst inte så mycket förstod jag. Om Vietnam, och då speciellt området runt Ho Chi Minh (Saigon), är fattigt så är Kambodja ungefär 10 gånger fattigare. Kanske det fattigaste landet i världen!? Jag börjar känna mig riktigt illa till mods nu men hoppas att fabriken ska vara fräsch och att de som jobbar vid linan ska vara äldre än min egen son (som inte lämnat dagis än). Så fort vi kommer fram möts jag av en hop nya chefer som tar i hand och bjuder in mig till en barackliknanade glasbunker där vi under tystnad dricker Coca Cola tillsammans. Nu dyker i alla fall Bob upp som jag kan göra mig förstådd med och vi börjar rundvandringen i fabriken. Fabriken är rätt ny, bara ett år har den varit i drift, så allt ser rent och fint ut. I alla fall med Kambojanska mått. Vi kommer ganska fort fram till linan som just nu håller på att sätta ihop min egen kära cykel och det är en riktigt skön känsla att se hundra vita hojjar på rad som monteras för fullt. Snittåldern på de som jobbar där skulle jag gissa är runt 15 år och jag mår nu inte fullt lika illa som tidigare i bilen.

Nu börjar jag min granskning av cyklarna och upptäcker ganska fort att ramarna är riktigt risigt svetsade. Så dåligt att en kylig känsla sprider sig i kroppen. Jag behöver inte kolla så länge innan jag inser att ca 50% av alla cyklarna skulle betecknas som osäljbara om jag tog hem dom till Sverige i detta skick. Bob tittar på ramarna tillsammans med mig och konstaterar också att nivån inte riktigt håller måttet. Alternativ utgång från den här punkten: Avblåsa produktionen, åka hem och ta ny a tag? Försöka få rabatt? Be om nya cyklar och ta en ytterligare försening, kanske så sent att ingen vill köpa dom i år? I stunden kommer jag faktiskt inte ihåg vad jag tänkte, bara att det här inte var bra på något vis. Bob sammankallar sina chefer till överläggning och kommer tillbaka till mig och ebjuder mig 5% rabatt på de osäljbara cyklarna. Jag vill ju givetvis tro att karl skämtar men det är inte mycket som tyder på det i denna stund. Jag ber James, som mest ser ut som ett frågetecken, att ringa upp Momo som jag uppdaterar om läget. Hon också verifierar att det är 5% som gäller. Jaha, vad fan ska jag göra nu då? Efteratt ha försökt bena upp krissituationen ett tag förklararat jag för Bob att jag inte kan ta emot detta erbjudande och frågar honom vilka alternativ vi har? Han återkommer med svaret att det inte finns några egentliga alternativ men höjer nu sin rabatt till hårresande 7%! Jag tackar för mig och ber James förklara att vi nu åker tillbaka till Vietnam.

Det finns egentligen inget mer att se för mig eller göra och jag är riktigt förbannad och en gnutta förtvivlad över läget. Vi bestämmer att jag ska möta Momo nästa dag på hotellet och bestämma vad som ska göras. Borde jag kanske blåsa av hela produktionen nu och kan jag faktiskt göra det i så fall? Eller kan jag sälja dessa cyklar ändå och till vilket pris? Rätt så less så sätter jag mig i bilen med James och så tuffar vi tillbaka till "civilisationen". Inga egentliga försök till konversation pågår under den resan heller. James sover lite och jag sitter mest och glor. När vi kommer fram ringer James till Momo som jag också får prata med. Momo berättar att James nu vill bjuda mig på middag tillsammans med en annan Kines som åkt med oss från Kambodja. Han vill att vi ska gå på Shanghais finaste japanska restaurang och jag verkar inte kunna tack nej heller. Så efter en eftermiddag i tradinghelvetet mumsar jag nu sashimi under tystnad i en lyxig men asketisk japansk, vassbeklätt rum. Jag får god lust att försöka supa ner karln som tack för maten men orkar inte peppa igång så jag dricker i stället så många Heine jag hinner på nittio minuter. Sen bockar jag och drar ut på Saigons nattmarknad där jag bränner femhundra spänn på en rätt så risig LV kabintrunk, en mindre risig Chanelväska och en bunt turistteeshirts till dom där hemma. Same same, but diffrent!

Cykelbygge i Kambodja del.1

När jag hade byggt 001 och försökte sälja den till lite olika människor tyckte de flesta att cykeln var för dyr. Jag själv tycker nog också att det är så men om cykeln byggs i Sverige med hjälp av Svenska hantverkare blir det så hur man än vrider på det. Att producera i fjärran hade jag egentligen ingen lust med av olika anledningar men bestämde mig för att pröva i vilket fall. Jag ville pröva för att med egna ögon få se och uppleva processen att jobba med länder i tredje världen. Skulle det funka kulturellt? Skulle jag känna mig trygg med kvalité och sånt? Skulle jag känna mig illa till mods att köpa av ett företag i ett land där jag vet att arbetarnas löner är försumbara i förhållande till den totala produktionen?

Processen startade i alla fall i Januari 2005 då jag började leta efter en agent som kunde valla mig igenom processen. Jag hittade Momo som drev och driver en familjeägd fälgfabrik i Ho Chi Minh, Vietnam tillsammas med sin man James. Hon tog mina skisser på ramen och fick snabbt fram tekniska ritningar som vi ändrade på några gånger innan de kunde bygga en prototyp. Delarna tog också en hel del tid att hitta då mina krav var lite ovanliga för en sådan cykel. Svårigheterna var främst att hitta ett rejält vevparti som rymdes i budgeten och att hitta en pad till styret. Små saker som tog lång tid att fixa. Enklare var det att hitta en sadel som det gick att brodera på. Hela samplecykeln blev klar lagom till hösten -05 så jag hann visa den för några butiker som gillade den tillräckligt för att jag skulle våga lägga en order på 300st cyklar i november 2005.

Jag pratade inte med Momo igen förrän i Januari 2006. Allt verkade gå som det skulle och jag planerade med Momo att jag skulle dyka upp i Vietnam i mitten av Februari för att besöka fabriken och bevittna byggandet av cykeln. Innan jag bokar biljetten mailar jag Momo och får som svar att det inte finns några däck till cykeln. Kenda har tydligen inte ens gjort däcken än och det ska ta minst sex veckor innan de är på plats i Kambodja där cykelmonteringsfabriken ligger. Ilska är vad jag känner mest, men efter en veckas korrenspondens inser jag att mina val är begränsade. Det är bara att vänta.

I mitten av Mars bokar jag biljetten och flyger till Ho Chi Minh för en fem dagars hit-n-run resa till den Kambodjanska landsbygden. Framme i Vietnam missar visserligen Momo först att hämta upp mig på flygplatsen, men sedan får jag en välkomsttour där Momo visar mig runt på sin egen fabrik och bjuder sen på exklusiv lunch. Jag är givetvis svintrött efter en 15h flygresa och det ända jag försöker komma ihåg är vad jag kan äta eller inte av alla grytor och friterade skaldjur. James, Momos man, kan ingen engelska och rätt så reserverad på det hela taget. Vi försöker säga korta saker till varann men slutar rätt fort då vi inte kommer fram till något vettigt. På det hel taget är allt en väntan för mig på att åka de tre timmarna i bil över gränsen till Kambodja för att äntligen få sen när min cykel byggs. Hela tiden finns ett tvivel på att jag överhuvud taget ska få se något och att hela resan är ett misstag.

Höjdpunkt ett är i alla fall hotellet som Momo bokat in mig på. Det heter New World Hotel och har fem gedigna stjärnor. Frukosten ger jag banne mig sex stjärnor. På hotellet skypar jag lite med alla hemma och försöker sen sova så att jag ska vara klar i skallen dagen därpå när jag blivit lovad turen till Kambodja.

SSON 003 av Fienden

Så kom idén att de där geniala men lite sjuka snubbarna, som ritar utanför linjerna på teeshirts (och annat), skulle få slänga ihop ett dekalkit utan inblandning av andra än, ja SSON. Tjugo ex finns (eller fanns) och alla är numrerade och mycket VIP. Sveriges finest runk-n'-sunk-artists-de-ya-vue med trubbiga dagissaxar och intorkade spritpennor. www.fienden.se -vet allt!

En cykel.

Väntan har varit lång. Ibland glädjefull men mest tröstlös och lika frustrerande som ett svensk mittfält i ett brinnande mästerskap (frånsett andra halvlek mot Paraguay). Men som sagt - nu är den här!

Det mesta man (jag) gör är reaktioner på saker som andra gör eller gjort. Så var det också när denna cykel kom till. Det kändes som om det inte fanns så många snygga cyklar som inte kostade tiotusen och var helt nerkletade med dekaler och teknik. Varför inte en cykel som man faktiskt förstår hur den fungerar och som inte har fler finesser än att man själv kan fixa det om det skevar. Så uppdraget blev att bygga en billig, stilren cykeln. Och har du, som jag, cyklat BMX på den tiden då man skjutsade runt utomjordingar hela nättterna, då kanske du kommer gilla den på riktigt.

Sen ska jag berätta lite om hur cykeln kom till också och hur förbaskat jobbigt det kan vara att få en enkel, sketen enväxlad cruiser att gå från servettklotter till butiksgolv. Men mer om det i med post.


/SSON